Shit! Jag trodde det verkligen var över nu. Jag trodde att det hade gått och blivit bra igen. Inget som rör mig alls egentligen. Men nu när jag har haft tiden igen för att få fram dig så forsar all skit på mig som en vild ström. Det här är inte alls kul, det vet jag,... för så länge jag har det, ja då finns inte du där. Men kommer ditt namn upp, ja,  då blir jag genast stel som.. (dig) och tänker mig ditt ansikte och alla fina grejer som bara var på skoj. Det var taskigt, riktigt svinigt om jag får säga mitt! Jag har då aldrig varit med om en bättre hjärntvättare, iallafall inte de senaste åren. Att du tillochmed gav dig på dina närmsta endast för att få mig på fall. Det är grymt! De få orden: "Det är på riktigt denna gång, det är det" Jag blev berusad, helt varm i min kropp. På dessa få sekunder vi stod där och pratade, då var jag guld, jag var guld värd, även för mig själv och för alla som befann sig i närheten. Jag var vackrast i världen. Det var min tur, äntligen hade den kommit till mig! Lyckan med Dig, det mest snälla, roliga, omtänksamma, charmiga...         Monstret.

Som en fruktansvärd smäll i bakhuvudet, som om jag svimmade. Ett handlöst fall. Jag hade börjat lita på dig, jag hade stängt ögonen, med ett leende på läpparna föll jag, bakåt, för att känna dina armar ta emot mig. 
Det blev svart. Smällen gjorde mig blind, när jag vaknar blöder mina ögon. Min kropp är i chocktillstånd, jag kan inte röra mig. Natten därpå var ett helvete och många av de andra lika så. 

Vi pratade om att ses långt här ifrån, nästan så långt som det går.
I paradiset då förstås. Jag viste att det var en dröm,
men just då vågade jag tro på dig. 
Men nu blir det inte så...
För du har gjort mig blind.
Blind för allt som börjar: "på riktigt"