Ljugas.. Judas.

Vad jag är svag för, som verkligen får mig att bli äcklad, arg och ledsen är såna personer som ljuger, döljer och hittar på saker. Att ljuga har alltid varit fel för mig. Det funkar aldrig i längden, det som gömms i snö... ni vet. När det gäller att lyssna på folk som ljuger, speciellt såna som hittar på så mycket skit att de själva börjar tro på det, då är det riktigt kul. Det blir liksom som ett skådespel. Då fortsätter jag att fråga frågor om hur det var, när det hände, vilka som var med, vad personen tyckte om det, bara för att se när personer spricker. Då har jag lyckats. Plåga är ett av mina mellan-namn. Man kan inte ljuga utan att förstöra för sig själv.

Även jag har försökt ljuga och undanhålla sanningen:

Min mamma såg det på mig direkt när jag var liten ifall jag försökte undanhålla någonting. Redan i mina unga år lärde jag mig att jag och mina vackra blå ögon inte kunde skapa en riktigt bra lögn. Det har jag fått leva med. Men jag klarar helt enkelt inte trycket. Att från början undanhålla sanningen är enkelt, men varje gång man senare träffar personen måste man spela upp varje liten mening man "skrivit i dramat" i huvudet för att inte försäga sig. Det är ju bara att plåga sig själv. Det finns många gånger jag funderat på varför just jag alltid ska vara så ärlig och inte kunna berätta en endaste liten lögn. Ibland har det nästan varit så att jag varit helt förstörd över att jag nästan tvingas att vara en ärlig person i denna värld med så många oärliga människor.